Tankar hörs inte…..

Jag är åter igen hemma i slottet en vända, för nu vill småprinsarna vara lite med sin mormor.

Regnet har också öst ner på residenset, så tiden i trädgården har krymt. Det är synd, för även om jag har lite svårt svårt att gå, så kan jag göra mycket med mina händer. Jag åstadkommer något. Förändringarna i trädgården är mitt verk och jag kan se klarheten på kvällen, att dagen verkligen har varit meningsfull.

Det är ju naturen och trädgården som ger mig styrkan. Där är jag hel och oförstörd. Där är det ensamheten som är min vän och den ställer inga krav. Den accepterar mig för den jag är idag.

Oron för röntgensvaret förmörkar också min tillvaro. Ångesten sitter som ett strupgrepp om halsen.

Tänk om……eller tänk ifall….kanske…..kanske inte?

Ingen hör mina frågor, men allehanda svar ekar i mitt huvud. Mitt jobb..mitt yrke….MITT LIV…

Fan. Fan. Fan.

Någon sa till mig häromdagen att, "du som inte gör något längre, du behöver väl inte mycket pengar till kläder och annat…du som bara åker mellan residenset och slottet, du som inte kan jobba eller vara ute och dansa?"

Jag tänkte efter lite. Verklighet och sanning? Sant för en del och framför allt för andra. Viss sanning för mig. Men det gjorde ont. Det gjorde förbannat ont djupt inne i mig. Behöver  jag inget, för att jag inte kan leva ett normalt liv just nu?

Behöver jag egentligen inte ännu mer av allt, jag som förlorat så mycket av det som var viktigt för mig?

 Så är tydligen någons syn på mig, som i hela mitt liv arbetat och studerat, varit alla behjälpliga och styrt med hela min omgivning och gett min kravlösa kärlek med ränta….

 Men nu är jag inte sådan  mer. Så därför kan jag gå hur som helst. Värdet satt ju i vad jag åstadkom.

Min ryggdjävul satte stopp för allt.

Jag vill så mycket, men jag kan inte. Jag förmår inte.

Men mina lyxiga vanor i form av manikyr och dyra underkläder, god parfym och oljor i badet…det ger jag aldrig upp. Inte ens om jag så ska krypa till affären och handla. Och som jag tidigare sagt, så är jag självförsörjande. Totalt självförsörjande.

 Är jag inte värd det, även om jag inte är lika snabb i rörelserna längre och klagar över värk ibland? 

 Kram till er alla/Q