Namnlös….

Ibland kan jag vara lycklig utan att peka på varför…..

Jag bara vaknar och bubblar av livsenergi och glädje! Lyckan jag upplever har inget namn…den bara är där..inom mig….och den är min!

Kramar till er alla/Q

Slottsporten är öppen…VÄLKOMMEN IN….

Utsikter….om insikter…

Idag är det en underbar dag med blå himmel och solsken.

Alla blad på träden börjar blir gula och röda. Endast några gröna löv finns kvar. Jag undrar om trädet känner sig naket? Är trädet vackrare med blad?

Nej, det tycker inte jag. Finns det något så vackert som ett naket träds siluett mot solnedgången? Jag kan granska ett träd och se så mycket vackert.

Visst är det något speciellt med de nyplanterade trädens ljusgröna färg och där man riktigt kan se ur rötterna, på ett nästan genant sätt, trevar sig runt för att få näring. De nya trädes ses alltid om och t o m vattnas.

De äldre och gamla träden står bara där, med sin kronor sträckta mot himlen. Gör det ont när träden skakas om av vinden? Svider det i barken, när trädet böjer sig och knakar i stammen? Är det trädet skrik som hörs när det "viskas" i löven?

Det finns så många olika träd och trädsorter. En del har t o m stått för trycket i många år och är klädda i mossa, från gren till rot. De träden är skörare och går lättare att såga ner. Gemensamt har dock alla träd, att deras siluetter är lika vackra oberoende av ålder och svaghet.

Det är samma sak med oss människor. Precis samma sak.

Ha en bra dag och kramar/Q

Jag ropar till er alla……

Bra bok i ståndet vid kassan…..

"I många yrken möter man de trasiga barnen utan att egentligen ha någon djupare kännedom om deras livsvillkor. Barnen bara finns där till sammans med alla de andra de som lever välordnade liv och som får sina behov av kärlek och trygghet tillgodosedda.

När problemen tornar upp sig kommer kraven på att den som stör måste bort. Men det finns andra möjligheter. I boken möter vi Kirre och de professionella människor inom social tjänsten, förskolan och skolan som involveras i hans liv, och även hans fosterföräldrar.

För Ingeborg, lärare och en av bokens huvudpersoner, innebär mötet med Kirre en chans till både personlig och professionell utveckling, en utveckling som blir till stor glädje både för Kirre, henne själv och för skolan.

Gunilla O. Wahlström är lågstadielärare. Hon har en rad påbyggnadsutbildningar i USA och England i konflikthantering samt handledarutbildning och utbildning i psykosocialt arbetssätt inom S:t Lukasstiftelsen."

Min egen åsikt om boken stämmer väl överens med det ovan sagda. Dessutom tycker jag, att resultatet visar, att det var rätt man på rätt plats vid rätt tillfälle och dessa var så kvalificerade och kompetenta i sin yrkesroll att de tordes använda båda lagar och sunt förnuft och därigenom kunna skräddarsy de sociala behoven runt Kirre..

 Tänkvärd läsning!

Kram/Q 

Det är mitt på dagen men mörkret sitter som limmat runt slottet.

Det hörs ett smattrande av regn mot rutorna och det tycks aldrig ta slut. När tar regnet slut? Är det som med tårar? Tårar går ju heller inte alltid att hejda….

Styrkan i vinden tycks öka för varje timme. Nyheterna låter olycksbådande.

Jag har kollat så vi, barnen och jag, har allt hemma, ifall ovädret blir oregerligt att vistas ut i. Residenset är tillbommat och kollat också. Allt som stått ute är inlåst i förråd. El och vatten är avstängt.

Slottet är stort och står emot mycket. Jag har massor av värmeljus ,om det blir strömavbrott igen. Det känns som jag förbereder mig för en naturkatastrof, trots att jag inte varit med om det. Men det ger en trygghetskänsla att se till vissa saker.

Jag ska be att butlern tappar upp ett gosigt och varmt bad nu och njuta en stund. Trots att det är så varmt i slottet, fryser jag inombords. Kan man krama sig själv? Jag kan. Jag gör det.

Eftermiddagen ska jag tillbringa med en bok som jag har lånat av prinsessan Maria. Den heter "Kirre" och är skriven av Gunilla O Wahlström och det är tydligen en bok som berör alla sinnen….

Nu ökar blåsten ännu mer så butlern får fälla upp vindbryggan och skynda på med badet.

Håll er inne mina vänner och kram/Q

Vänner…..

…behöver alla, oavsett om man sitter i ett slott eller hoppar mellan lianerna i djungeln…

Tack att ni finns.

I love you all…..

Kramar /Q

Om… kristallkulan går sönder, kaffesumpen är för våt, kortleken är förstörd och butlern är ledig…….vem…VEM kan då svara på mina frågor och uppfylla mina önskningar?

Kramar i regnet/Q

Våra mänskliga behov….

När jag läste psykologi, både på gymnasiet och på universitetet, fastnade jag för den lille mannen Maslows teori. Maslow hävdar med bestämdhet, att om våra grundbehov såsom fysiologiska behov, behov av gemenskap, trygghet och kärlek som leder till maximal livsupplevelse, inte blir tillfredsställda frustreras människan, vilket då uttrycker sig i sjukdom (neuros).

Det viktigaste i Maslows teoribildning är att Maslow inte betraktar neurosen som någonting sjukt. Han menar, att denna uttrycker att något av grundbehoven inte är tillfredsställda och att det då, i detta läge kan frånvaron av neuros frambringa sjukdom.

Möjligtvis att Maslow betraktar neurosen som någon slags försvarsmekanism.

Om vi har alla behov tillgodosedda, det vill säga är utsövda, inte hungriga, umgås med dem man tycker om att vara tillsammans med, känner allmän trygghet och får den kärlek alla människor förtjänar att få, ja, då kan vi enligt Maslow få uppleva en mycket behaglig känsla, som Maslow har valt kalla "Peak-experiences" d v s maximal livsupplevelse. 

Framtidens personlighetsproblem löses, enligt Maslow, genom att vi skapar en större förståelse för varandra. Att skapa en miljö och kultur, som är befrämjande för människan. Maslow menar också, att psykologer har ägnat för mycket tid åt att enbart studera sjuka människor och dessa behärskar då inte den friska människans uttryckssätt.

Det är viktigt för oss att skaffa kunskap i alla sammanhang. Det är denna kunskap vi utgår ifrån, vi får våra attityder från vilken kunskap vi har och vårt beteende präglas utifrån våra attityder.

Eller hur?

Kramar/Q

En helt vanlig kvinna…nästan..

Del 8.

"Kvinnan hade börjat känna en viss trygghet.

Nästan lite säkerhet i sitt sätt att leva. Hon kände glädje igen och hade sitt liv och situationen under kontroll. I alla fall denna dagen.

Kontroll var fortfarande viktigt. Hon måste veta….för att kunna planera..för att kunna tänka….för att bete sig som "vanligt". Vad som var vanligt för henne. Hon hade ju haft ett liv, en uppgift, innan panikångesten nästan ströp henne och hackade ner hennes sista egna vilja i små, nästan osynliga molekyler. Hon, som haft hela sitt trasiga liv i en skokartong under så lång tid, hade vidgat vyerna rejält.

Från att inte ha kunnat gå utanför dörren, tycktes hela världen locka på henne. Kanske inte ropa hennes namn, men göra sig påmind om existensen av något annat, d v s ett liv. Ett liv utanför kartongen. Ett liv, där man kan andas och finnas, där man kan njuta och bara få vara.

Men det var djävligt svårt att lyfta på locket, om en bara för korta stunder i början. Men livsviljan har alltid funnits och den har drivet henne vidare till beslut. Beslut om att ta emot hjälp och beslut om att livet, det riktiga, ska komma tillbaka.

Nåväl, trygg i detta tänkande började kvinnan släppa lite mer på kontrollen och lät hela locket vara av kartongen. Där fanns hennes själ, öppen för insyn av de som hade intresse och för de som visste.

Hur fan kan en hel själ få plats i en skokartong egentligen?

Men det är klart, den har ju tryckts ihop av dessa oanade krafter, som kallas panikångest-attacker. Ibland har det känts som själen har rymts i en fingerborg……

Denna trygga dag och med allt positivt tänkande gick kvinnan uppför en trappa och andades och log mot solen, som värmde hennes nedfrysta inre. Lycka? Ja, minsann!

Då gick solen i moln. Locket lades sakta över kartongen och luften blev tunn, den kom inte riktigt fram till hennes lungor. Varför? Varför nu, hon var ju trygg och hade accepterat det onda och var på väg tillbaka. Hon kunde hantera allt nu. Eller kunde hon inte det? Nej.

Kvinnan hade inte en chans. På två sekunder var allt svart och döden kändes i hasorna. Hjälp, hjälp mig. Mamma….jag har ju ingen mamma. Vem? VEM? Inte ett ord kom över hennes läppar.

Svetten i pannan och förlamningen i kroppen ihop med andningsproblem gjorde henne stum. Mardrömmen var tillbaka och det värsta av allt……det var ingen mardröm. Det var verklighet, ren skär verklighet."

Unknown 4 you