Det är dåraktigt att be gudarna om något,

 som du kan uppnå av egen kraft.

 Epikuros (341 f.Kr-270 f.Kr)

Klassisk betingning i sängen…

Igår kväll, när jag kom hem, var jag så frusen så jag bad butlern tappa upp ett varmt mjölkbad åt mig.

Lucy serverade mig en kopp hett te på badkarskanten och kandelabrarna gav en ljuvligt sken i hela badrummet. När Lucy hade borstat ut mitt långa hår, trippade jag in i mitt sovgemak.

Se där, butlern hade redan vikt av överkastet, så det var bara att krypa ner! Lucy bullade upp med kuddarna, så inte kronan skulle skava och sedan satt hon på den lilla TV:n. Jag slötittade lite på något ointressant program och sedan sträckte jag ut min lilla, välmanikyrerade hand och tog min nya julklappsbok.

Tjänstefolket drog sig tillbaka och friden sänkte sig över slottet. Jag låg och funderade lite och tittade på stjärnhimlen i taken och kände min lycklig. För vad vet jag inte. Kan inte säga det, men det kändes bra i största allmänhet. Lugnt och behagligt. Mörkt och fridfullt.

Då helt plöstligt kommer ett nytt program på TV:n, som fortfarande stod på, för jag nådde inte fjärrkontrollen. Jag ville ju inte väcka upp butlern så dags heller….

Jag puffade till kuddarna lite med vänsterhanden och glodde på TV-rutan och…….där var det plötsligt en man. Ja, då menar jag en MAN. Djävligt mycket man alltså. Så mycket man, att jag nästan generat drog upp täcket för att skyla min….

En man med djävligt mycket röst. Sensuell röst. Vem? "The Boss" d v s Bruce Springsteen. Jag behöver egentligen inte säga mer, men jag trodde att han numera var en medelålders farbror. Men nej. Inte han.

Han var sig lik och rösten var enorm. När han började sjunga förflyttades jag omedelbart en massa år tillbaka i tiden. "Dancing in the dark", "Cherry darling" och många fler låtar kom upp i min hjärna och i mitt hjärta. Han står för en del av min ungdom, en epok i mitt liv och framför allt minnen. Kan jag kalla Bruce en milstolpe i mitt liv? Kanske. Jo, jag kan nog det.

Minnen?

Minnen som är goda och som jag aldrig glömmer. Tack var Bruce. För en stund gick jag tillbaka i tiden och insåg därmed hur fort livet passerar. Det är nästan otäckt. 

Men jag är ju trots allt fortfarande jag. Trots allt. Jag har nästan samma livsglädje och förväntningar, jag lyssnar på samma sorts musik och jag har samma sjuka humor.

Vad är då skillnaden? Skillnaden mellan före och efter Bruce´s tid i mitt liv?

Egentligen inget, förutom butlern och Lucy. Eller?

Kram/Q

Dags att vända ryggen till det gamla…

Snart är det nytt år igen!

Jag brukar aldrig fira nyår, för jag har alltid arbetat de helgerna. I år är jag ledig.

För mig är Nyårsafton enbart en sentimental dag, då man grunnar på året och livet som gått och försöker skärskåda sitt inre. Vad var bra och vad kan göras bättre? Dags att gå vidare?

Jag gör alltid så gott jag kan, även om det inte alltid kanske är "det bästa". Jag följer min intuition och min kropp. Jag har i alla fall lärt mig att säga "nej".

Jag är inte den som roas av raketer eller hattar med tofs på. Nej, minsann! Här blir det som en vanlig kväll, fast lite extra gott att äta i goda vänners lag.

 Kanske tar jag fram min kristallkula och ser lite hur kommande året ska bli? Det beror väl naturligtvis på mina förväntningar. Om man aldrig drömmer, blir det ju inget som går i "uppfyllelse". Eller hur?

Hur firade man denna helgen förr i tiden?

Liksom julafton var nyårsafton en viktig dag, för den som ville veta något om sin framtid. En vanlig sed var, att stöpa bly och utifrån formen på det stöpta blyet, kunde man sia om framtiden. Hade blyklumpen formen av en krona var det ett tecken på att man skulle bli gift.

Tydligen var det väldigt viktigt att kvinnorna fick en man.

Hemska tider, tack och lov att vi går framåt.

Ett annat sätt att få reda på vem som skulle bli ens tillkommande, kunde man få om man neg tre gånger inför nymånen, samtidigt som man sa t ex "vems byxor ska jag sy, vems kaka ska jag baka, vems maka ska jag bli?"

Att magin vid nyår till viss del lever kvar märks i påståendet, att ett givet köfte vid nyår är ett löfte som är mer bindande än löften som avges vid andra tidpunkter under året.

Här i slottet blir ingen blystöpning utan en hederlig och välputsad kristallkula sätts fram. Jag ska inte bli någons maka men krona bär jag året om i alla fall….Mina drömmar handlar om helt andra saker!!

Ha en trevlig dag och kram/Q

Logic will get you from A to B.

 Imagination will take you everywhere.

Albert Einstein (1879-1955)

Tankar bakom skärmen….

Vädret är inte så kul idag, så jag bestämde mig för en rask promenad.

 Inte för motionens skull, utan för hjärnans och synens skull, d v s en vandring runt om i cybervärlden. Nåväl, endast iklädd min svarta kaffekopp började jag promenera. Mötena, d v s mellan min blogg och andras bloggar, var ungefär som vanliga möten IRL.

En del bloggar var väldigt speciella och fängslande och fick mig att stanna upp och ja, faktiskt tänka till. Mycket intressant. Utseendemässigt så var layouten på dessa bloggar mycket personlig, precis som innehållet. Jag kunde skåda en ärlig och rak framtoning av den som befann sig bakom skärmen. I många fall. En del visar ju sig också på bild och en del visar sitt namn. Sitt rätta namn.

 Och en del gör som jag, visar sitt ansikte men har ett nickname.

Man ser också att dessa, mer personliga bloggar, har ett budskap. De vill nå fram till andra, de vill förmedla något som är viktigt för dem. De söker kontakt. Jag grips också av ömhet för mina goa vänner på bloggarna, för de stöttar varandra. De finns där och de håller ihop. De delar något. De delar sina sorgsna tankar, sin rädsla och i en del fall sorgliga liv. Men ingen är ensam här. Små ord ges och tas. Ömhet. Närhet. Vänskap över gränserna….

Jag tycker mig ha lärt känna en del av människorna bakom bloggarna. De har låtit mig ta del av sina liv och vi har bytt tankar och känslor. Vi har ett gemensamt utbyte…. De är mina vänner, som jag faktiskt kan längta efter. En kommentar, en kram eller något annat tecken…värmer mitt inre. 

Promenaden gick vidare, både på nära håll och långt borta. Helt plötsligt möter man bloggare, som är totalt anonyma. Ingen personlighet visas varken i bilder eller i text. Lite s k attityder märker man dock snart här. Trots det opersonliga intrycket, kan man granska sidorna och se, att här bor någon som är bitter och känner sig förmodligen nedtryckt IRL.

Därför kommer man inte nära dessa personer, framtoningen är kall och dessutom ges mycket kritik till andra. Både i stort och smått. Små vassa ord lite här och där. Aldrig i klump. Aldrig direkt. Bara lite diskret, men väl genomtänkt. Mycket väl genomtänkt, för att såra. Trycka till lite….

Så kontentan av vandringen mellan bloggarna är, att det är som i riktiga livet, en del människor är totalt transparanta och lämnar varken minnen eller spår. Men de flesta bloggare utstrålar värme och hemtrevnad, ärlighet och sanna känslor.

Och det är dit man återkommer och det är där man känner sig trygg. Och det är dit man kan komma både med eller utan krona och mantel….man är välkommen som man är!

Kram och tack för all värme ni ger mig/Q

Annandag Jul och två år efter Tsunamin….

Men ingen av oss glömmer väl någonsin de fasansfulla nyheterna.

Det som inte skulle kunna hända, det hände.

Så många liv som togs och så många familjer som splittrades. Så mycket sorg och så mycket "orättvisa".

Jag tycker, att vi alla stannar upp en stund i dag och har en tyst minut, för att hedra  minnet av alla offren. /Q

Jag tackar och bugar för alla vackra gåvor från er och alla fina mail.

Gåvorna sätter jag in på min sida, "Säg det med en bild", så fort jag får tid att stanna kvar vid datorn i mer än fem minuter.

Jag önskar naturligtvis en fortsatt fin julefrid och kram/Q

Ja, nu är alla julklappar öppnade.

Allt papper och alla snören bortburna. Alla är nöjda och alla är glada. Dessutom är alla mätta och trygga. Jag känner glädjen över min lilla famlilj bubbla i mig. Jag känner stoltheten pysa, när jag granskar dem… en efter en! De är min familj. De är mina.

Tacksamheten för allt detta är enorm, eftersom jag aldrig tagit något för givet. Jag kommer heller aldrig att göra det.

Men däremot försöker jag göra alla dagar till guld…om inte annat klistra in lite guldkant…Det är vi värda, min familj och jag.

Jag banade vägen för mina döttrar när de var små, men nu går vi i bredd…..

Kram till er alla och jag önskar er gulddagar också/Q